Det är egentligen ganska intressant hur saker artar sig. Efter att ha jobbat med min osäkerhet i hoppningen så känner jag mig säkrare för varje gång. Jag trodde det iaf. Gårdagens hoppning gick bra fram till sista rundan. Jag kände den där obehagskänslan komma smygande men försökte trycka bort den. Det gick inte och irritationen och frustrationen växte. Shaman vart trött och kinkig och ville inte alls hoppa. Fick inte den hjälp jag behövde utan fick istället bara fortsätta vilket inte blev bra. Med facit i hand skulle jag avbrutit. Tagit ett bra språng och sedan gått hem. Frågan är lite vad förväntas när man är på kurs? Kan jag säga nu räcker det för oss? Vi vill bara hoppa detta? Jag vet inte. Jag känner att vi kommer rida för vår veckotränare och inte mer än så. Han känner Shaman och mig och vet hur vi fungerar i olika situationer och kan hjälpa oss bättre trots att han inte har samma erfarenhet som den andra tränaren. Jag är ändå nöjd då Shaman gav allt och hoppade allt i hans väg fram till sista rundan då mjölksyran kom för oss bägge.