Jag vet inte vad jag ska säga men det är helt otroligt. Det här hade jag aldrig kunnat tro. Vi valde att vara med på gårdstävlingen i dag och för att ha roligt och få träna banhoppning, Kändes lite si så där efter som det inte flöt helt bra i onsdags. Shaman var i vanlig ordning överlycklig över att få hoppa och tävla. Han älskar verkligen det och tänder till så fort han kommer in på banan. Han var redan på gång på framridningen och jag fick jobba för att hålla honom på banan utan att han skulle ladda på ordentligt. Inne på banan i 80 cm så var han mer vild än tam och kutade allt vad skorna bar. Fick verkligen kämpa för att få honom att lyssna och göra som vi tänkte. Kunde svänga hyfsat snävt och han var med på noterna och hoppade som aldrig förr. Jisses, var helt slut efter ritten. Shaman var inte ens andfådd. Andra klassen 90cm så var han lite lugnare. Var dock ändå stark på framridningen så han drog mig ur sadeln mot oxern o stannade, suck fick inte till det men då kom JJ till undsättning och spände kedjan lite mer o då lyssnade han och det gick bra igen. Inne på banan lugnade han sig och jag kunde rida och få en bra runda men det var samma omhoppning som i klassen innan och det märkte Shaman och då jag började rida samma som innan tände han och for iväg som ett skott och det var bara hålla i sig och styra. Han var så glad, han hade så roligt. Han hoppade mig ur sadeln flera gånger och jag fick skynda mig att räta upp mig. Tjohej. Men vi vann bägge klasserna så det kändes så himla roligt och allt slit har verkligen lönat sig. Det kunde inte bli bättre. Min fina lilla häst som verkligen gav allt idag:) Extra roligt var att min barndomskamrat och hennes son kom och hejjade på oss idag :)

 

Väntar på pris :)

Jag, shaman och JJ

Såklart en obligatorisk selfie måste vi ju bjuda på :)

Hoppas alla har en underbar första advent!!

I början kom vår vän ut för att hjälpa mig med tömkörningen då jag känner att jag inte riktigt lärt mig att kunna jobba med linorna på ett bra sätt. Blir oftast samma tempo då jag tycker det är lite knivigt att få ihop allt. Shaman har blivit så fin då vi hållit på nu några veckor och låter honom vara på linorna ca en dag i veckan. Jag tycker det är ett bra komplement till ridningen. Vi hade lite lättare hoppning på onsdagen då jag ville hoppa igenom honom inför helgens gårdstävling. Shaman verkade faktiskt ha lite träningsvärk och ville inte riktigt sätta under sig i vänstersidan. Hoppsan då, även då vi hoppade kände jag detta. Tänkte försökta jobba på det vi gjorde på kursen men problemet var att jag var mer spänd och vart kvar i tygeln i stället för att rida framåt och vid en punkt ta en förhållning och sen rida framåt igen. Detta vart extra tydligt mot oxrarna, kändes så surt då det gått så bra på kursen och det blev så här men jag fick lite hjälp av min kamrat och då gick det bättre. Avslutade med en oxer på hela en meter. Men det är långt kvar till bana på en meter känner jag även om vi testat enstaka hinder på högre. Vi avslutade med ett räcke där jag vågade rida på mer och fick bra språng. Vi hade bommar innan men fick ta bort dom då Shaman kom fel in och distansen vart helt fel och han vart mer nöjd då vi gjorde som vanligt dvs drog ut markbommen lite åt honom.

Han är verkligen en kämpe, han hjälper mig då jag gör fel, rättar mig och sen blir det bra. Han säger åt mig på låg nivå, hoppar på högre trots att jag gör fel men då blir jag tuffare nästa gång och vågar. Han är inte dum alltid ;)

 

Bara för att det gick sämre igår blir jag nedstämd. Jag måste tänkte att det inte är hela världen men kändes som jag ville få bra flyt inför tävlingen men nåja jag ska tänka på att galoppera lite mer. Sen är det inga höjder som vi ska över så det ska nog lösa sig hoppas jag :)

 

Shaman har varit väldigt gosesjuk sista tiden, ingen som passerat har kommit därifrån utan att klia honom och bli kliad av honom. Nu fick han nog, det har varit många runtomkring honom. Familjen bryr han sig inte om men då människor han inte känner så bra kommer blir han lite less. Ida kom grannflickorna i vanlig ordning och klampade in till honom och började klia honom och han tjurade ihop totalt. Jag såg på honom att han inte var nöjd. Jag hade stunden innan sagt åt honom då han ville klia mig o jag skulle mocka. Då jag inte lyssnade bet han mig i armen. Inte hår men tog tag i mig som han sa åt mig att hallå jag vill dig något. Flickan fortsatte klia honom så jag sa att akta jag tror inte han är så glad nu men hon fortsatte och då bet han henne i armen och vart riktigt arg. Så jag sa gå i från honom, låt honom vara i fred han vill inte. Så då gick hon. Han gick in i sitt hörn och kom sedan fram och lade nosen i famnen på mig och somnade. Så fick klappa honom och stryka på honom och sen vart det bra igen :) Idag ville han ha sin matte själv och mysa i lugn och ro. Mitt lilla gossedjur ;)

Klia varandra det är vad vi gör hos oss

Team S har varit på hoppkurs för Ted N igår kväll och idag. Det har varit väldigt lärorikt för både häst och ryttare. Vi har fått hjälp att lösa dom problem vi har idag och det har blivit så bra. Jag är så himla nöjd med kursen och all hjälp vi fått. Känns så roligt att någon är så engagerad i oss trots att vi inte hoppar de stora hindrena. Jag har fått så bra ord med mig och allt är bara så himla roligt just nu. Shaman har verkligen visat sig från sin bästa sida, han har verkligen ställt upp och gett allt och lite till. Enda gångerna han inte har kunnat hoppa är då jag tabbat mig men vi gjorde om och gjorde rätt. Idag har han varit en riktig diva. Han har verkligen sett till att få som han ville. Så fort jag höll i tygen vart han arg och travade i stället för galopperade, han vägrade gå framåt så jag har fått rida på halv långa tyglar hela dagen. Då har han hoppat som bäst, vi råkade komma för långt ut i en sväng upp mot ett räcke och jag lade en volt och råkade då daska till honom med spöet. Oj vad arg han vart, sparkade rakt ut med bakbenet och pep. Jisses ursäkta, förlååååt. Inte får man ju göra så ;) Hahahaha han har verkligen attityd herr Shaman. Jisses primadonnan alltså. Men hoppa gjorde han, vi hoppade bana på 90 cm men jag kände mig lite spänd så fick inte till det först men Shaman hoppade ändå men andra gången gick det så himla mycket bättre. Tror däremot tränaren smyghöjde för då man ser filmerna så ser det ut att vara dryga metern. Vi avslutade på ett räcke och först var det på 110cm sen tyckte jag det gick så bra så han höjde lite till och vips var vi uppe på 120cm. Herregud trodde inte det var så högt. Oj så kul det var. Jag har fått så bra tips och är så redo man kan inför nästa helgs gårdstävling. Vet dock inte vad jag ska rida men får nog bli lite låga klasser då jag fortfarande måste jobba stenhårt med mina tävlingsnerver fortfarande. Men det ger bra resultat att jobba med det mentala och jag är min goda vän evigt tacksam!!

 

Nu väntar en lugn och skön helg för oss, hoppas dock att kylan ger med sig så vi kan vara ute lite.

 

Hoppas alla får en riktigt trevlig helg!!

 

Han flyger över 120!!!


Hoppla

Team S är ute och flyger😃

Trött gäng efter två intensiva kursdagar. 

Äntligen får vi också helg, denna vecka är det kurs i både hoppning och dressyr för kända ridprofiler på våran anläggning. Tänkte titta på det då jag i år väljer att inte vara med. Känner att jag behöver ha lugnet än ett tag efter höstens olycka. Shaman är däremot av en helt annan åsikt då han susar fram som en virvelvind. Han hoppar allt i sin väg, jobbar bra i dressyren och är så nöjd även om han tycker det är lite jobbigt att jobba.

Känns som vi är på väg tillbaka till där vi var innan alla skador kom. Känns så härligt och nu ska vi verkligen jobba stenhårt för att komma tillbaka. Vi får se hur långt vi tar oss men vi är där vi har roligt och har nivån därefter helt enkelt.

Hoppas alla får en trevlig helg i höstmörkret!!

Då jag inte har så mycket att roa mig med vissa kvällar, tro det eller ej men ibland händer det  och då brukar jag läsa några bloggar. Några tillhör mina vänner och andra människor jag inte känner. Alla har vi ett gemensamt intresse. Hästarna och passionen för ridningen. Läser så klart även andra bloggar också. Bloggen är för mig en del av att bearbeta saker som hänt mig men även för att ha något att titta tillbaka på och bli klokare och lära av både framgång och motgång.

 

Det är ibland man läser om tråkiga saker och som kommer att förändra ganska mycket i livet. Det är ett ögonblicksverk som kan vända upp och ner på allt. Dom flesta som håller på med levande varelser som till exempel hästar vet att det är flyktdjur och att saker kan hända på en sekund. Oftast går det bra men ibland kan det gå riktigt illa. Oavsett om det är hästar eller andra djur eller något annat för den delen så går allt så fort. Vi hinner oftast inte reagera innan det är försent. Min olycka är inte unik på något sätt men jag vill ändå dela med mig av det. Det är inte ofta jag pratar om det, det syns egentligen inte på mig om man inte vet om det. Då kan man se att jag går lite lustigt i bland. Vissa dagar har jag mer ont, andra inte. Det gäller att lära sig att leva med det men ibland är det svårt.

 

Jag minns det som igår men det är så länge sedan men ändå så nyss. Det är faktiskt snart hela 6 år sedan nu 22:a november till och med. Vi skulle gå in och rida i ridhuset och den häst jag då skötte kom för nära min grannes häst som då sparkade och träffade mig över knät och benet. Pang sa det, jag minns att det gjorde riktigt ont men oftast då man fått en spark så har det ju gått bra. Inte denna gången. Pappa fick köra mig till sjukhuset för vidare undersökning. Fick vänta riktigt länge kändes det som, en sköterska kom och gav mig panodil. Tack för det, jag har bara blivit sparkad av en häst på 500 kg. Hmm såren lade dom inte om heller så jag sa åt pappa att kolla igenom deras skåp för att hitta nått plåster. Tur jag varit där i jobbet så jag hade lite koll. Suck, iväg på röntgen där ingen sa nått, det är ett dåligt tecken riktigt dåligt. Gulp, så klart frakturer tänkte jag. Ner på akuten igen och träffa nått stolpskott till doktor som skulle dra i mitt ben. Sa stopp du rör inte mig då skriker jag, hämta överläkaren sa jag argt. Tur jag jobbat med de flesta av ortopederna så de kände mig väl och visste hur tjurig jag kan vara. Röntgen igen för fler bilder. Den vänliga doktorn förklarade pedagogiskt vad som hänt och skadorna som blivit. Jag vet inte vad han sa, jag hör mig själv försöka tjata hem mig. Pappa lyssnade och förstod och ringde mamma som svimmade eller nästan i alla fall. Operation?? är du galen hör jag mig själv säga, ska du mörda mig?? Nä sa doktorn vi måste spika ihop dig. Vi hinner inte idag då klockan är så sent, två av traumaläkarna jobbade under morgondagen och en specialtraumaläkare kommer på måndag sa han, du känner dem alla så de tar hand om dig. Vad fan säger du, jag ska hem och hörde mig räkna upp allt jag skulle göra. Ridningen gick så bra, jag och landell min dåvarande tävlingshäst skulle göra så mycket och vi började komma en bra bit på väg i hoppningen. Jag tog hand om en kompis häst och hade just börjat mitt jobb på operation. Vet inte vad som hände sen, de satte nål, jag svimmade för jag är så stickrädd. De gav smärtlindring, de kom från avdelningen och hämtade mig. Jag hade jobbat med dem något år innan och de tog väl hand om mig. De gav mer smärtlindring så jag svimmade, klen som man är. Men jag sov gott den natten vilket behövdes. Narkosläkaren kom på morgonen som jag då jobbade med och undrade vad jag pysslade med. Jag bara grät och han tänkte lägga ryggbedövning men sa snabbt att han lägger all bedövning då jag sover annars kommer jag bara skrika. Hur tänkte han ;) Åkte till operation i en på tok för stor landstingströja och låg på ett stort operationsbord. Ångesten bara kröp i mig. Hade dödsångest och trodde jag skulle dö på riktigt. Fy det var vidrigt. Jag minns att det var mina nya jobbarkompisar som tog hand om mig på bästa sätt. Jag är så glad att det var just dem. Vaknade på uppvaket och träffade dressyrsköterskan som gav mig en tv med världscuphoppning. Sen ner på avdelningen där jag mådde riktigt illa och kräktes som en tok. Fick besök av min kamrat som då jobbade på ambulansen och jag kallade honom för rymdgubbe där han stod i sin gula dräkt. Mådde illa och hade ont hela tiden, tjatade hem mig efter några dagar då jag inte orkade dela rum med en halvdement tant som såg teve nätterna igenom.  Underbart att vara hemma, vila och bara återhämta mig.

 

Efter några månader fick jag börja gå på benet, så klart efter tjat från mig så doktorn orkade inte höra mer haha. Fick lära mig gå igen och träna med sjukgymnast. Efter ett par veckor var det dags att rida. Vilken härlig känsla och vem passade inte bättre än min kompis Landell. Skrittade runt och det var fantastiskt. Fick ha honom att rida på för att träna balans och styrka. Efter ett tag kunde jag rida hyfsat bra men utan stigbyglar då det fortfarande gjorde för ont. Provade sakta ha dem korta stunder och det gick bättre och bättre. Min tränare som jag hade då var noga med att anpassa ridningen efter hur dagsformen var och även då jag hade olika hästar som såklart skulle vara lugna och trygga.

 

Ett år efter olyckan fick jag operera ut allt skrot jag hade i benet då det började röra på sig och jag kunde inte gå. Då fick jag mycket lugnande innan och jag minns inget av vistelsen där. Tur jag lyckades ta mig ner till entren och pappa som då väntade på mig. Jisses alltså, att det vågade skicka iväg mig bara så där. Kommer inte ihåg något alls nästan. Hujja.

 

Det är tack vare ridningen jag kunnat bygga styrka och balans efter skadan, även prommenader har varit bra. Det mentala får jag jobba med fortfarande. Dock kanske inte efter själva skadan men min osäkerhet i hoppningen ställer till det. Jag har varit arg och förbannad på mig själv, på hästen som sparkade mig och på mig själv igen som inte hade vett att gå längre bort. Det har varit en dyrköpt läxa men även väldigt nyttigt att prova patientrollen för då har jag kunnat förklara och förstå mina patienter bättre som ska sövas av olika anledningar. Oavsett ingrepp så är mer nervös än andra och jag kan säga att det är okej, man får vara orolig det är inget att skämmas över. Jag har fått lära mig att ha dåliga dagar med mer värk och sämre styrka och balans vilket jag har varit gode arg över. Jag har lärt mig att hantera dessa dagar bättre och kunna lägga ribban lägre. Värken är under kontroll men jag kommer aldrig bli återställd. Jag måste lära mig leva med det här. Ett ögonblicksverk som förändrade allt på bara några sekunder.

 

Jag valde att köpa egen häst, jag fick inte köpa den häst jag ville. Landell som ägs av ridskolan då de tyckte han var så bra i verksamheten. I stället fick jag Shaman, en häst som hade alla kriterier jag sökte. Han är lyhörd, lugn och trygg. Han har ett bra psyke och kan fungera bra som handikapphäst åt mig. Han har lärt sig känna då jag har mina sämre dagar och mitt ben inte lyder. Han lyssnar, han gör det han ska. Vissa dagar är han så klart lite tvärtemot men inte då det verkligen gäller då står han där som en klippa. Han vet, han känner och han är klok. Jag kommer inte bli någon elitryttare men jag kommer kanske kunna träna och tävla på lagom nivå tillsammans med min häst. 

 

Kram till er läsare!! Tack för att ni vill följa oss i vardagen och på tävling.

 

 

Efter senaste veckans svacka hos ryttaren var det lägligt att åka bort och förena nytta med nöje. Jag har bara förbannat mig själv över det som hände i stället för att blicka framåt. Så dags att återigen sparka mig i ändan och ta tag i mig själv bestod veckan av. Shaman har gjort saken väldigt lätt att fokusera på det positiva, han har verkligen visat sig från sin bästa sida i både hoppningen och dressyren. Även då JJ tömkörde honom igår var han riktigt lyhörd och gjorde allt hon sa utan att bråka. Han har varit go och glad och kliat mig hela kvällarna förutom då han hyssat och retat mig till vansinne så till sist vart jag så arg så jag började skratta. Jisses alltså!!

 

Vi fick låna grannens åklåda och jag tänkte att vi packar och åker i god tid. Det sket sig direkt då jag som vanligt är en sann tidsoptimist. Shaman var tjurig och skulle inte alls åka tyckte han vilket är ovanligt för att vara honom. Han brukar ju gladeligen springa in i allt vad åklåda heter. Tyvärr var fönstrena frostiga och han kunde inte se ut.

Väl framme var han nöjd och tittade sig nyfiket omkring för att sedan ställa sig i ett hörn och sova. Vi byggde fram en liten bana som var linjer men ändå bildade en lättare bana.  Gjorde i ordning Shaman som trodde det var tävling och var taggad till max och hoppade runt så fort han hörde ett ljud. Inne i ridhuset gick han runt till alla speglar och tittade på sig själv och tyckte han var skitsnygg. Han var pigg och glad och satsade som en tok på alla hindrena. Han hoppade glatt med öronen framåt på allt. Vi provade höja ett hinder sista språnget men jag tror jag tvekade lite så då stannade han och sen tog vi om det och då hoppade han riktigt fint. Vad det är roligt då jag inte är rädd. Shaman är så positiv och glad. Han verkligen ger allt och ställer upp.  Jag vågade till och med hoppa bana på 90 cm och nästa runda tog vi det på metern men oxrarna lät vi vara kvar på 90 cm. Jag är inte redo för högre på bana än. Vi packade ihop och jag åt lite frukt och lussekatt. Så klart skulle Shaman ha min lussekatt och han vägrade ge sig förrän han fått smaka en bit.

 

Trötta men nöjda åkte vi hem. Shaman kunde nu se ut då det varit varmare under dagen och jag skrapade framrutan och sidofönstrena var fria från frost. Dock somnade han innan vi han ner på stora vägen ;)

 

Väl hemma ville han gå ut men då det var så pass sent fick han på sig pyjamas och eftermiddagsmaten. Så vi klappade gonatt och ses i morgon. Jag ska jobba några timmar men är det fint väder blir det uteritt :)

 

Hoppas alla har en trevlig allhelgonahelg :)

 

Åhhh vad jag inte gillar då han gör sina grishopp!!

 

Eller då han tar i så jag flyger åt skogen!!

En väldigt nöjd pojke efter dagens pass!!