För ett år sedan då jag och mamma gick ner till hagen på förmiddagen denna vårdag möttes vi av vår goa häst. Han brukar alltid komma då vi kommer, idag kom han inte. Han stod längst ner i hagen och lyfte på sitt högra bakben hela tiden. Han ville inte stå på det. Jag kände direkt att nått var fel, så in åt helvete fel speciellt då han inte kom då mamma lockade med godispåsen. Jag vet att jag sa att vi måste få in honom så vi kan kolla vad som hänt. Vi fick honom inte ur fläcken. Mamma gick och hämtade grannen och stallgubbarna. Vi konstaterade att han gjort illa sig men vi visste inte var och hur. Jag ringde veterinären som tyvärr inte kunde komma ut direkt men han sa att han kommer så fort han kan. Vi hade tur, en vän till oss hade återridning och är veterinär så hon kom ut och tittade på Shaman. Hon trodde inget var trasigt men att han gjort något i benet så klart men svårt att säga vad.

Vi försökte få in honom men det gick inte. Ett steg i halvtimmen ungefär. Vi slängde på honom täcken så han inte skulle frysa. Vi drog och lirkade och lockade med morötter och godis. Efter fem timmar fick vi in honom. En promenad upp till stallet som vanligtvis tar några minuter tog en evighet. En kamp för oss alla och ovissheten om vad som hänt. Då doktorn äntligen kom trodde han på en rejäl sträckning. Shaman fick smärtlindring men ville inte stå på benet. Jag fick stå och hålla benet stundvis åt honom. Stackars Shaman som hade så ont, Han kunde inte gå och inte heller vända sig på flera dagar. Ringde kliniken som fick göra en röntgen på honom. Boxvila hade han så klart och det vart lite bättre men inte mycket. Vi såg inget första vändan men doktorn sa håll honom inne till vi vet. En ny röntgen gjordes och jag rasade ihop då jag såg vad som visades på röntgenplåtarna. Kände hur all träning och tävling och allt vi byggt upp raserades och insåg att det kommer bli vila en lång tid framöver. Shaman hade en spricka som gick över kotans framsida. Hade han gått på den hade den gått i tu och då hade det varit tack och god natt. Vi fick dra honom över gården för att få hem honom och där hemma gipsades han. Stackars Shaman han led verkligen och bet i gipset och försökte hela tiden skaka av sig det och visa oss att det var nått konstigt på hans ben. Tyvärr fick han skavsår av gipset så det var bara att åka till kliniken och gipsa av och lägga zinkabandage resten av tiden. Shaman fick sammanlagt stå tre månader på box. Sen fick han komma ut i sjukhage. Tyvärr hade de rivit dessa hagar så jag och mamma gjorde en åt honom. Då vi inte hade el fick vi agera fångvaktare men det var soligt och jag hade semester så det gick bra.

 

Ett år senare är vi nästan fullt i gång. Vi har fått ta det sakta och bygga upp Shaman allt eftersom. Jag känner att han inte är styrkemässigt igång än och det är en bit kvar. Men vi jobbar och tränar på för att det ska bli så bra som möjligt. Vi har hunnit med en tävling och nu väntar nästa runt hörnet. Så får vi se hur det går med allt. Men nu njuter vi till fullo av våren och värmen som vi inte kunde göra då. Tiden som var har gjort oss mer sammansvetsade och jag har lärt känna Shaman bättre både i boxen och utanför. Jag är mer lyhörd för hans signaler och det känns som han är det för mig också. Vi sammarbetar och vi tar oss an nya utmaningar och försöker lösa våra problem. Vi är ett team, Team S!!

 

Trevlig helg!!

Älskade häst.

Det blev mycket vila under sjuktiden

Till sist fick han börja vara ute.

Det blev några vändor till doktorn.

Så blev det dags för första ridturen.

Ett år senare är vi igång igen.