Jag har sista dagarna funderat allt mer på mig själv och min ridning. Jag har en fantastisk fin häst. Han är duktig och välutbildad. Det gäller för mig att förvalta det vilket jag känner att jag inte kan göra riktigt just nu. Det är hoppningen som inte fungerar riktigt. Min osäkerhet slår igenom. Kroppen säger en sak men huvudet en annan. Så klart min häst inte vet vad han ska göra. Jag bromsar honom sista galoppsprången i stället för att bara låta honom vara. Jag var på kurs i början på sommaren, allt gick så bra ända fram till jag bestämde att vi skulle tävla. Det vart mitt fall än en gång. Det negativa började direkt. Shaman vart stark, jag rädd och osäker och tappade allt jag byggt upp. Allt jag jobbat med bara raserades. Jag tänkte att det går bättre nästa gång men sakta men säkert började även träningen rasa i stället för att gå framåt. Jag säger varje gång att jag jobbar med mig själv och mitt problem men jag gör inte det. Jag måste göra det varje dag. Jag tänker hela tiden att varför kan inte vi, alla andra kan. Varför är vi sämre? Det är just dom tankarna som stjälper mig. Jag jämför mig med andra. Jag utgår inte från mig själv och min häst. Shaman kan men han måste få tydliga signaler vad han ska göra. Jag måste hålla mig till min del av jobbet för att han ska kunna göra sin del. Tillsammans måste vi jobba mot samma mål. Bli ett team vi en gång var. När jag kan och inte låter nervositeten eller osäkerheten ta över är vi ett team och vi samarbetar och det är oftast då vi hamnar på prispallen. Jag fick ett möte med en vän som hjälpte både mig och min häst, hon hjälpte mig att inse att jag måste släppa det gamla, våga gå vidare och se framåt. Plocka fram det positiva och våga för att komma vidare. Just nu låter jag bara allt vara, jag tycker inte det är roligt igen. Det är ena dagen bra och nästa inte. Jag väljer att inte hoppa nu utan den dagen jag verkligen längtar då kommer jag sitta upp och tillsammans kommer vi jobba på det som ska fungera.  Just nu hoppar min tränare Shaman för att jobba med galoppen och att Shaman ska känna sig trygg och tycka hoppningen är rolig. Han verkar iofs tycka det då han har öronen spetsade och buset lyser i ögonen på honom. Så ska det vara även sen då jag väljer att börja hoppa igen. Jag vet inte om jag kommer göra det i dagsläget. Det var som att jag bestämde mig där och då, i byn, på träningsbanan, vid hindret. Jag vet exakt vilken känsla och att jag gav upp där och då. Jag orkar inte längre och då är det ingen ide. Jag har kämpat mot mig själv och min osäkerhet så länge jag haft häst och även innan för den delen också. Då jag red ridskolehäst. Jag hade en som hoppade hur vi än kom, ibland slog vi ihjäl oss och ibland inte. Jag har egentligen aldrig suttit på riktigt bra hästar utan fått den som varit över, som ingen annan ville ha. Kanske en bidragande orsak till hela hoppkarusellen. Jag måste lära mig det här, jag måste få förstå för att kunna utföra det jag ska göra. Jag måste jobba bort min osäkerhet.

Jag måste ta tag i det här annars går det inte. Inte bara göra det några veckor utan varje dag, flera år. Jag måste fråga mig själv vill jag det här. Shaman klarar sig, han behöver inte hoppa. Han kan få hoppa låga hinder. Han har redan hoppat de högre klasserna. Kan jag inte hoppa högre än jag är i dag så får jag väl ta det då. Då får väl folk snacka goja och trams åt oss men så länge vi har roligt tillsammans så är jag glad och det tror jag Shaman är också.

 

Jag är evigt tacksam till alla som hjälper mig och stöttar mig då jag är som gladast men även då jag gråter av frustration och förbannar mig själv över min egen osäkerhet. Jag vet att det inte är Shaman som är problemet utan jag själv. Jag är den enda som kan göra något åt det här och ta mig förbi den där osäkra jävla fegisen som sätter stopp för mig då jag vill ha roligt!!

 

En dag ska vi tillbaka!!

Öva och öva.

Vi kan om vi vill!!