Då jag inte har så mycket att roa mig med vissa kvällar, tro det eller ej men ibland händer det  och då brukar jag läsa några bloggar. Några tillhör mina vänner och andra människor jag inte känner. Alla har vi ett gemensamt intresse. Hästarna och passionen för ridningen. Läser så klart även andra bloggar också. Bloggen är för mig en del av att bearbeta saker som hänt mig men även för att ha något att titta tillbaka på och bli klokare och lära av både framgång och motgång.

 

Det är ibland man läser om tråkiga saker och som kommer att förändra ganska mycket i livet. Det är ett ögonblicksverk som kan vända upp och ner på allt. Dom flesta som håller på med levande varelser som till exempel hästar vet att det är flyktdjur och att saker kan hända på en sekund. Oftast går det bra men ibland kan det gå riktigt illa. Oavsett om det är hästar eller andra djur eller något annat för den delen så går allt så fort. Vi hinner oftast inte reagera innan det är försent. Min olycka är inte unik på något sätt men jag vill ändå dela med mig av det. Det är inte ofta jag pratar om det, det syns egentligen inte på mig om man inte vet om det. Då kan man se att jag går lite lustigt i bland. Vissa dagar har jag mer ont, andra inte. Det gäller att lära sig att leva med det men ibland är det svårt.

 

Jag minns det som igår men det är så länge sedan men ändå så nyss. Det är faktiskt snart hela 6 år sedan nu 22:a november till och med. Vi skulle gå in och rida i ridhuset och den häst jag då skötte kom för nära min grannes häst som då sparkade och träffade mig över knät och benet. Pang sa det, jag minns att det gjorde riktigt ont men oftast då man fått en spark så har det ju gått bra. Inte denna gången. Pappa fick köra mig till sjukhuset för vidare undersökning. Fick vänta riktigt länge kändes det som, en sköterska kom och gav mig panodil. Tack för det, jag har bara blivit sparkad av en häst på 500 kg. Hmm såren lade dom inte om heller så jag sa åt pappa att kolla igenom deras skåp för att hitta nått plåster. Tur jag varit där i jobbet så jag hade lite koll. Suck, iväg på röntgen där ingen sa nått, det är ett dåligt tecken riktigt dåligt. Gulp, så klart frakturer tänkte jag. Ner på akuten igen och träffa nått stolpskott till doktor som skulle dra i mitt ben. Sa stopp du rör inte mig då skriker jag, hämta överläkaren sa jag argt. Tur jag jobbat med de flesta av ortopederna så de kände mig väl och visste hur tjurig jag kan vara. Röntgen igen för fler bilder. Den vänliga doktorn förklarade pedagogiskt vad som hänt och skadorna som blivit. Jag vet inte vad han sa, jag hör mig själv försöka tjata hem mig. Pappa lyssnade och förstod och ringde mamma som svimmade eller nästan i alla fall. Operation?? är du galen hör jag mig själv säga, ska du mörda mig?? Nä sa doktorn vi måste spika ihop dig. Vi hinner inte idag då klockan är så sent, två av traumaläkarna jobbade under morgondagen och en specialtraumaläkare kommer på måndag sa han, du känner dem alla så de tar hand om dig. Vad fan säger du, jag ska hem och hörde mig räkna upp allt jag skulle göra. Ridningen gick så bra, jag och landell min dåvarande tävlingshäst skulle göra så mycket och vi började komma en bra bit på väg i hoppningen. Jag tog hand om en kompis häst och hade just börjat mitt jobb på operation. Vet inte vad som hände sen, de satte nål, jag svimmade för jag är så stickrädd. De gav smärtlindring, de kom från avdelningen och hämtade mig. Jag hade jobbat med dem något år innan och de tog väl hand om mig. De gav mer smärtlindring så jag svimmade, klen som man är. Men jag sov gott den natten vilket behövdes. Narkosläkaren kom på morgonen som jag då jobbade med och undrade vad jag pysslade med. Jag bara grät och han tänkte lägga ryggbedövning men sa snabbt att han lägger all bedövning då jag sover annars kommer jag bara skrika. Hur tänkte han ;) Åkte till operation i en på tok för stor landstingströja och låg på ett stort operationsbord. Ångesten bara kröp i mig. Hade dödsångest och trodde jag skulle dö på riktigt. Fy det var vidrigt. Jag minns att det var mina nya jobbarkompisar som tog hand om mig på bästa sätt. Jag är så glad att det var just dem. Vaknade på uppvaket och träffade dressyrsköterskan som gav mig en tv med världscuphoppning. Sen ner på avdelningen där jag mådde riktigt illa och kräktes som en tok. Fick besök av min kamrat som då jobbade på ambulansen och jag kallade honom för rymdgubbe där han stod i sin gula dräkt. Mådde illa och hade ont hela tiden, tjatade hem mig efter några dagar då jag inte orkade dela rum med en halvdement tant som såg teve nätterna igenom.  Underbart att vara hemma, vila och bara återhämta mig.

 

Efter några månader fick jag börja gå på benet, så klart efter tjat från mig så doktorn orkade inte höra mer haha. Fick lära mig gå igen och träna med sjukgymnast. Efter ett par veckor var det dags att rida. Vilken härlig känsla och vem passade inte bättre än min kompis Landell. Skrittade runt och det var fantastiskt. Fick ha honom att rida på för att träna balans och styrka. Efter ett tag kunde jag rida hyfsat bra men utan stigbyglar då det fortfarande gjorde för ont. Provade sakta ha dem korta stunder och det gick bättre och bättre. Min tränare som jag hade då var noga med att anpassa ridningen efter hur dagsformen var och även då jag hade olika hästar som såklart skulle vara lugna och trygga.

 

Ett år efter olyckan fick jag operera ut allt skrot jag hade i benet då det började röra på sig och jag kunde inte gå. Då fick jag mycket lugnande innan och jag minns inget av vistelsen där. Tur jag lyckades ta mig ner till entren och pappa som då väntade på mig. Jisses alltså, att det vågade skicka iväg mig bara så där. Kommer inte ihåg något alls nästan. Hujja.

 

Det är tack vare ridningen jag kunnat bygga styrka och balans efter skadan, även prommenader har varit bra. Det mentala får jag jobba med fortfarande. Dock kanske inte efter själva skadan men min osäkerhet i hoppningen ställer till det. Jag har varit arg och förbannad på mig själv, på hästen som sparkade mig och på mig själv igen som inte hade vett att gå längre bort. Det har varit en dyrköpt läxa men även väldigt nyttigt att prova patientrollen för då har jag kunnat förklara och förstå mina patienter bättre som ska sövas av olika anledningar. Oavsett ingrepp så är mer nervös än andra och jag kan säga att det är okej, man får vara orolig det är inget att skämmas över. Jag har fått lära mig att ha dåliga dagar med mer värk och sämre styrka och balans vilket jag har varit gode arg över. Jag har lärt mig att hantera dessa dagar bättre och kunna lägga ribban lägre. Värken är under kontroll men jag kommer aldrig bli återställd. Jag måste lära mig leva med det här. Ett ögonblicksverk som förändrade allt på bara några sekunder.

 

Jag valde att köpa egen häst, jag fick inte köpa den häst jag ville. Landell som ägs av ridskolan då de tyckte han var så bra i verksamheten. I stället fick jag Shaman, en häst som hade alla kriterier jag sökte. Han är lyhörd, lugn och trygg. Han har ett bra psyke och kan fungera bra som handikapphäst åt mig. Han har lärt sig känna då jag har mina sämre dagar och mitt ben inte lyder. Han lyssnar, han gör det han ska. Vissa dagar är han så klart lite tvärtemot men inte då det verkligen gäller då står han där som en klippa. Han vet, han känner och han är klok. Jag kommer inte bli någon elitryttare men jag kommer kanske kunna träna och tävla på lagom nivå tillsammans med min häst. 

 

Kram till er läsare!! Tack för att ni vill följa oss i vardagen och på tävling.