Längtan tillbaka

Då jag inte har något att roa mig med på söndagsmorgonen tittade jag igenom våra tävlingsfilmer.Jag längtar verkligen tillbaka så himla mycket. Många av våra vänner är nere o tävlar över helgen och tänk om vi hade varit i ordning då hade vi också kunnat vara med. Vi har faktiskt haft ganska bra rundor emellanåt. Bara jag håller nerverna i styr har vi ju placerat oss eller iaf varit felfria o inte lång fån pallplats. Saknar verkligen tävlingarna nu och spänningen och då man satte den där nollrundan. Vi samarbetade och min häst lyssnade på mig och vi peppade varandra. Då jag inte vågar så ställer han upp och kämpar och lägger i den där sista växeln. Då han inte orkar så peppar jag honom och han ger allt sista sprången. Jag saknar det. Jag saknar våra vänner som vi lärt känna och gemenskapen vi delar. Jag saknar dock inte dom där kassa rundorna då jag bara är rädd och inte vågar galoppera, Shaman stannar och blir sur för att han inte kan göra sin del av jobbet pga mig. Jag förbannar mig själv över att inte ha varit mer noga utan då vi hoppat några språng högre så har vi startat en högre klass. Jag har lyssnat på folk som säger jo men klart ni klarar det, han hoppar ju. Ja men jag då, jag vågar inte men varför gör jag då så. Absolut förbudet. Även alla former av efteranmälningar är kontraindicerat ;) Det var så olyckan hände. Vi fick en bra runda i Boden i höstas i 1m klassen och valde att gå in i 110cm som vi gjorde några veckor tidigare då vi satte en bra runda. Denna gång var jag nästan sist i klassen och startade då alltså först. Shaman som oftast tar ut sig i första rundan hann inte återhämta sig, han gick inte framåt på framridningen. Jag minns så tydligt samtidigt som jag inte vet vad som hände. Jag vet att vi kom mot den där oxern och Shaman stod emot och jag sparkade till honom och sen vet jag inte vad som hände. Han stannade och jag åkte in i hindret, dock satte jag mig på bommen och då jag tittar upp kommer Shaman åkandes mot mig och landar med huvudet i famnen på mig. Hade han inte fått stopp på sig själv hade jag fått hela honom över mig och då vet jag inte vad som hänt. Hoppade upp igen och in på banan men valde att utgå eftersom både han och jag var så stressade att inget funkade. Efter det gick allt utför. Jag vågade inte galoppera på någon höjd. Ingenting fungerade så där och då på träningen vi hade en kväll valde jag att hoppa av och inte hoppa honom. Min tränare fick hoppa honom till jag vågade sitta upp igen. Vi fick börja om från noll ännu en gång. Jag kände mig så otroligt ledsen,misslyckad och ja allt som fanns i den negativa sfären. Fanns en enda utväg, kontakta en gammal bekant till oss för hjälp. Det vart min vändpunkt. Jag fick ta tag i mig själv och min rädsla och verkligen jobba med det. Shaman har varit så hjälpsam han kunnat dock lite bekväm ibland men då jag gör rätt då hoppar han. Han låter mig bängla ett tag för att sen hoppa allt bara så jag ska lära mig att inte släppa benen och lägga mig fram. Han är tålmodig, en annan häst hade väl kastat av mig för länge sedan. Mina vänner har låtit mig rida och hoppa deras hästar för att stärka mig och jag får flitigt läsa böcker och artiklar och se filmer om hoppning och lära mig även det teoretiska. De tröstar då jag gråter, de peppar mig och hjälper mig. De glädjs åt då vi lyckas få till det. Jag så tacksam som har dessa underbara människor runt mig. Jag fick bra hjälp av vår månadstränare, förklarade vad som hänt.
 
Vi kämpar på under veckorna och jobbar vidare. Vi har kommit en bra bit på väg. Räckena har vi testat hoppa 115cm på och det har gått bra. Shaman den token kommer i väldigt samlad galopp och hoppar. Sen då jag vågar mer då ökar han och jag kan bara hålla i mig och han hoppar. Ibland stannar han och säger gör om gör rätt. Oxrarna är det värre med, men vi har testat 90 cm med lite ont i magen men det gick fort över. Hade jag sagt för ett halvår sedan att jag och Shaman hoppat oxer på 90 cm hade jag förmodligen skrattat ihjäl mig men idag är det ett stort framsteg. Det kommer ta länge innan vi kan hoppa bana igen på våra gamla höjder men målet är att prova hoppa en bana på 90 cm om en månad på gårdstävlingen.
 
Hoppas alla har det riktigt bra i höstrusket :)
 
Vi tog ett steg framåt på sista tävlingen.
Han tröstar matte då hon är ledsen.
Han skrattar åt mig då jag vimsar runt ;)
Vi vilar i grupp hos oss :)
Vi tävlar lite dressyr också vilket Shaman inte är helt nöjd med då hans grej är att hoppa och skutta över färgglada hinder ;)
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback