Älgmöte, stigbyglar och gapskratt

Igår var Shaman med mamma och myste på, jag åkte ut på kvällen och tänkte ta en kvällstur på skogsslingan med grannen som även är en av mina närmaste vänner. Det är så fantastiskt underbart att hon flyttat tillbaka till oss. Jag har saknat henne så mycket och nu känns det som kvällarna är räddade. Hon har även varit ett fantastiskt stöd under den här jobbiga tiden, bara att hon funnits där har verkligen hjälpt mig. Vet ärligt inte vad jag hade gjort om hon inte varit där. Det känns som att ibland har allt en mening. Det sägs ju att när man som mest behöver kommer någon in i ens liv. Det har hon verkligen gjort även om vi så klart umgåtts men då vi varit i olika stall blir det längre mellan gångerna. Shaman har också varit en stor stöttepelare och han har verkligen varit så go. Han har nog också förstått vad som hänt. Jag är verkligen så glad och positivt överaskad av alla som hört av sig, skickat blommor eller bara en fin hälsning till oss. Så klart finns det dom som bara varit som vanligt där jag tänkte att jahapp så mycket brydde dom sig, inte!!
 
Jag och grannen gick över och tog oss en fika i ridskolans cafe innan turen och så klart var vi tvungen att besöka gårdsbutiken. Äntligen hittade jag en svart luva till Shaman. En helsvart, det skulle inte vara något på ingen brodyr eller nått. Den måste så klart passa med alla hans svarta schabrak. Vilken prylnörd jag är ibland. Investerade faktiskt i ett par svarta free jump stigbyglar i fredags. Det är det bästa jag gjort, vilket grepp fötterna får. Helt fantastiskt.
 
Vi skrittade mot slingan iaf senare på kvällen efter vi fixat i ordning hästarna. Vi träffade en av våra ridkompisar och hans häst. De stod och lyssnade på något som prasslade i buskarna. Shaman vart riktigt nyfiken, han smög fram för att nästa stund ta ett jämfota hopp baklänges. Sedan smög han fram igen för att se, och då såg vi en liten älgkalv inne i skogen som skuttade runt. Han är som rolig Shaman, han måste alltid titta på det som skrämt honom. Dock blir han inte rädd så han får panik. Han har ju aldrig blivit riktigt rädd hos oss och inte hos tidigare ägare heller så jag vet inte hur han reagerar. Nåja resten av turen vart riktigt bra, vi skrattade åt allt och inget. En sån där lättsam kväll helt enkelt.
 
Riktigt bra måste jag säga :)
Det känns att det börjar bli höst nu.
Pussmulen ;)
Min fina snusehäst.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback