Gårdagen gick till hoppträning för vår veckotränare. Shaman var så himla fin. Glad och positiv. Vågade ta för sig nästan hela tiden. Någon gång kom han i ett sämre läge och trampade in. Han hoppade av lite stort i bland så jag flög, grishopp som jag brukar säga. Men han hoppade allt, vi tog ett språng lite högre och han hoppade så himla fint. Vi fick fortsätta jobba med ridningen mellan hindrena och sits och position. Det var lite tufft med huvudet för mig. Det spiller över då det varit mycket på jobbet och då blir jag mer trött i hjärnan. Det var en så pass liten blödning jag fick efter smällen mot huvudet men då den tog så pass olyckligt blev sviterna därefter. Jag hade svårt att fokusera och komma i håg banan vi skulle rida och det är så frustrerande. Jag kände hur tårarna brände bakom ögonen för att jag inte får till det. Jag blir så less. Min tränare trodde jag var osäker på själva hoppningen men jag förklarade att det är inte det utan vad som hänt. Oj sa han det visste jag inte och jag får ungefär samma reaktion av de jag säger det till och jag vill inte tynga andra eller är inte så öppen så jag går och berättar vitt och brett om mina problem. Jag har nog alltid varit så men jag tycker att jag inte vill belasta andra med mina bekymmer och sedan tänker jag att det finns dem som har det sämre. Jag fick hoppa Drutten också en stund, han var lite på gasen kan man säga och jag får så svårt att hitta flyt och rytmen då. Han blir som svår att rida och jag är ju en liten människa så det blir svårt för mig. Druttens husse har ju längre ben och kan rida honom bättre så klart. Men jag msåte lära mig hur jag ska göra då han blir så där i gasen, han blir som spänd för att han bara vill gasa så det gäller att jobba honom och sedan starta om honom igen. Det vart bättre på slutet. Jag fick dock stå på mig för att tränaren ville att jag skulle galoppera på framåt trots det där hetsiga men nej sa jag jag måste få honom att slappna av först innan jag gör något mer. Det är så jag jobbar, verkar typ inte många andra som tänker så om jag ska vara ärlig. Jag sjukt allergisk mot de som säger rid framåt. Guuu jag får spunk delux.  Ordning och reda sedan hoppar vi. Jag vet inte om jag gjorde bort mig och vi tappade kommunikationen och Dante hoppade rakt igenom hindret. Stressen alltså!! Fuck jag har förstört Jojes häst, skit. Känslan var bara sjukt jobbig. Klappade om stackars drutten som inte verkade ha brytt sig men det känns inte bra. Det vart inte bra alls så jag kommer inte hoppa honom igen för tränare innan vi är redo. Endast FavoritFrida och Druttens husse. 

 

På tal om något annat, min duktiga lärare och en god vän till henne hade ett inlägg om hur vi ser på det här med när man kraschar i ett hinder. Intressant läsning. Prestige och känslan av misslyckande om våran häst stannar. Varför ser vi det somm ett misslyckande och blir besvikna? Det var ju en händelse som hände just innan stoppet. Resultatet av något vi gjorde och hästen förstod inte eller så blev det fel. Hästen kanske var så pass klok att den var tvungen att stanna för att man inte skulle krascha rakt in i hindret. Lite självbevarelsedrift har dom ju oftast ;) Jag skrev lite om Shaman och vad som varit för oss. De hade bra svar och vi alla var överens om att vi måste ger våra hästar tid, vara lyhörd och ge dom en uppgift som de klarar av och tycker det är roligt. Vill ryttaren över så vill hästen över. Det känns som att inget löser sig om man börjar damma på dom med ett spö och ge dom spö för att de inte hoppade. Här behöver man analysera över situationen, vad hände, varför vill inte hästen hoppa eller var det bara en engångshändelse. 

Vi pratade också om att Shaman kanske är utbränd i stället för bränd. Han har tvingats att prestera utöver sin kapacitet vilket stämmer av det vi fått till oss. Han har alltid hoppat snällt och de har bara höjt och höjt. Sedan när det hände något forcerade man framåt i stället vilket till sist gjorde att han slutade hoppa. Det går så klart att rehablitera men det kan vara så att det nte blir som förr, de vågar inte och det måste man respektera. Kan Shaman känna sig trygg och tycka det är roligt på låg nivå så får vi köra på det. Han kommer aldrig att gå de höga klasserna igen som han en gång gjort men vi har fått hitta andra mösnter och det fungerar för oss. Men det kändes så skönt att få ord på det jag känner och upplevt. Han är utbränd helt enkelt efter det som var innan han kom till oss. Jag gör så gott jag kan så kalrt och vi får möta varje framgång  med bravur men även motgången och skapa en god stämning och inte låta känslorna ta över men det är såvrt när han stänger av mig och jag kan inte göra nått. Då får jag ta ett spö och försiktigt dutta på honom för att bryta mönstret. Han blir sjukt stressad men här gäller det att vara försiktig och klappa honom och bara låta honom lugna sig och känna att vi inte vill honom något ont. Men det är svårt då han fått stryk och bara väntar på att vi ska damma på honom. Älskade lilla Shaman. Men det blir bättre och bättre. 

 

Nu ska vi stämpa ut för helg och i eftermiddag får Shaman vara med vår granne som ska ha honom på töm och sedan rider vi dressyrkurs i helgen :)

 

Trevlig helg!!