Ja hur sammanfattar man 5 år på bara en kort stund. Jag har ju bloggat på Nouw men då den bloggportalen krånglar när jag ska skriva från min dator på jobbet så blir det bara knas så därför tänkte jag att jag kan ju faktiskt blogga här. Min gamla blogg med massa minnen på gott och ont. Det har verkligen hänt så mycket i vårans resa.

 

För er som inte känner oss så började bloggen som en dagbok där jag tänkte skriva ner mina tankar och funderingar men också hur vi jobbar och tänker med Shaman. Vi köpte Shaman för ca 13 år sedan i tron att han var den perfekta läromästaren för mig. Det visade sig att det inte vart så, de hade bränt honom. Han var rädd och stressad i hoppningen, han vart otrygg så fort vi höjde. Stannade mycket, jag ramlade av och det blev en ond cirkel. Vi kunde få hjälp av en duktig tränare men som tyvärr flyttade söderut. Vi var ensamma, vi var med om ett trauma där jag ramlade av på en hopptävling. På framridningen. Jag fick Shaman över mig. En kamp som började för oss båda att övervinna rädslan men som visade sig vara nästan omöjlig. Mitt sista inlägg skrev jag för dryg 5 år sedan 2017. 

Vad har hänt efter det?

Vi har blivit äldre så klart, jag har utbildat mig till mental coach med fokust på ridsport men tar så klart också andra sporter där man behöver min hjälp. Det blev min räddning men långt före det så valde jag att ta hjälp av en psykolog för att få bort mitt trauma. 

Shaman har vi faktiskt provat djurkommunikation till och ja jag vet inte men jag tror det har fungerat för vi har fått fram så mycket som varit till hjälp på resan.

Shaman har varit skadad, 2020 på våren rullade han sig i hagen och halkade ordentligt på en isfläck när han skulle kliva upp så han drog av hela ryggmuskeln på höger sida. Det hade troligen inte blivit så pass illa om inte han månaden innan inte fått en spark just på höger lår av grannens häst då de rymde in till honom. 

En lång rehabilitering startade. Så tråkigt så vi precis fått flyt på dressyren och Shaman var så himla fin. 10 månader med skritt, återbesök, bakslag och tråkiga besked. Min häst skulle inte kunna komma tillbaka till det han var inna nskadan. På sin höjd hobbyhäst. Lättare dressyrpass, lite skogsridning. Bomarbete med små skutt sa dem. Få trodde på honom. Jag vägrade ge upp honom. Jag gjorde verkligen allt för att hjälpa honom, Till sist fick vi ta ett beslut, vi ger honom 1 år och har det inte blivit bättre får han vandra vidare efter sommaren. Detta var på hösten. 

Shaman vart sakta men säkert starkare och starkare. Han började förvåna oss alla med hur bra han faktiskt kom tillbaka. Vi jobbade mycket med stärkadne och korta pass. Det blev bara bättre och bättre. ca 1,5 år efter skadan startade vi vår första dressyrtävling hemma. Första klassen gick på kort bana, Shaman var helt knasig. Hmm tänkte jag och tänkte att jag måste vara mer konsekvent. I nästa klass var han som vanligt, lite stökig men jag kunde hantera det och han slutade på en fjärde plats. Dagen efter samam visa, än värre i klassen på kort bana men då kom vi på att han har för mycket tryck i steget och ryms inte. Vi fick detta bekräftat då vi i nästa klass höjde våra procent så det räckte till vinst. Sååå fin. Sedan tävlade vi lite under hösten där han kom hem med rosett och topplaceringar varje tävling. Vi börjde kunna hoppa lite försiktigt och han var osäker men vi tog det sakta. 

Samtidigt med att han var sjuksriven pluggade jag som en tok för att utbilda mig till coach och det hjälpte mig så mycket mentalt så jag kunde verkligen utnyttja det på Shaman. Allt vände och vart bättre. Vi kom till ro på något sätt. En av mina lärare hjälpte mig med ridningen också vilket var bonus. Hon kom även upp och hade clinic och hon kunde hjälpa mig på plats. Hon kände också till Shamans förflutna då hon bor i trakterna där han bott. Så jag fick ännu mer saker med mig som gjorde att jag förstod honom mer. 

Vi jobbade vidare med dressyren förra våren och tog steget upp på medelsvår dressyr och hann starta några tävlingar på godkända procent. Vi hann prova en låg klass hoppning men med facit i hand så tyckte jag det var för tidigt så vi valde att bara veckoträna och hoppa enstaka pay and jumps. Så har det också varit under hösten. Mycket har lossnat sista månaderna med hoppningen och de sista nycklarna fick vi på kursen som vi var med på för duktiga Cornelia Rylen. Vi ska strax stämpla in i dressyrkostymen för att lägga oss i träning inför kommande säsong :) 

 

Ni kan följa hela vår resa på nouw.com/teamsaraochshaman

Jag kommer nog blogga lite mer hänr till att den andra bloggen slutar spunka ;)

 

Hoppas alla får en fin dag :)